Telefontjänstens pris ska uppges i inspelat meddelande

Publicerad 12.11.2019

Priserna på telefontjänster ska uppges genast i början av samtalet. Det räcker inte att bara hänvisa till prisuppgifter på internet i ett inspelat meddelande. Om priset inte uppges, kan företaget endast ta ut ett skäligt pris av konsumenten, vilket bedöms från fall till fall. I ett av nämndens avgöranden hade själva tjänsten tagit mindre än en minut och köandet mer än 20 minuter. För tjänsten debiterades 70 euro, men fakturan jämkades till 5 euro.

Konsumenten hade ring till en hittegodsbyrå för att fråga efter sin borttappade börs. Enligt konsumenten tog köandet ca 24 minuter. Själva samtalet tog endast ca en halv minut, eftersom börsen inte hade upphittats. Konsumenten hade inte fått någon prisuppgift under samtalet. Konsumenten debiterades för 73,75 euro för samtalet. Konsumenten ansåg att priset var oskäligt, i synnerhet som man inte på något sätt kunde påverka kötiden.

Enligt hittegodsbyrån uppges det i början av samtalet hur mycket minutpriset är och att det kostar att köa. Konsumenten hade hört det inspelade meddelandet när hen ringde. Det var avgiftsfritt att köa medan byrån hade öppet, men konsumenten hade själv valt att köa utanför öppettiderna. Det fanns ingen orsak till gottgörelse.

I inspelningen som lämnats in till nämnden och som konsumenten hört i början av samtalet sades det: "Köandet är avgiftsbelagt. Priserna finns på www.loytotavarat.net. Vi betjänar er så snabbt som möjligt." På denna grund ansåg nämnden att konsumenten inte kunde anta att samtalet var avgiftsfritt. Däremot ansåg nämnden att det inte hade avtalats om pris, eftersom prisuppgifter inte hade lämnats genast i början av samtalet innan avtalet uppkom. Enligt nämnden var det inte tillräckligt att det i början av telefontjänsten hänvisades till hittegodsbyråns webbplats i fråga om priset.

"När ett avtal inte ingås på internet utan direkt genom att ringa till ett telefonnummer, ska priset uppges i telefon. Det kan göras enkelt och snabbt", konstaterar konsumenttvistenämndens ordförande Pauli Ståhlberg.

Eftersom det enligt nämnden inte hade uppstått något bindande avtal, skulle konsumenten enligt konsumentskyddslagen endast betala ett pris som var skäligt med beaktande av tjänstens innehåll, omfattning, art, ett i ekonomiskt hänseende ändamålsenligt utförande och omständigheterna i övrigt.

Beträffande omständigheterna kring avtalet konstaterade nämnden att det var fråga om en tjänst, vars leverantör konsumenten i praktiken inte kunde välja t.ex. utgående från priset. Det hade tagit uppskattningsvis högst en minut att svara på den egentliga förfrågningen. I början av samtalet hade det inte getts någon uppskattning av kötiden. I motsats till vad hittegodsbyrån påstått uppgavs minutpriset inte i inspelningen, inte heller att det vid någon annan tidpunkt hade varit avgiftsfritt att köa. De totala kostnaderna för samtalet kan därför ha kommit som en överraskning för konsumenten. Hittegodsbyrån hade inte ens påstått att den hade särskilda kostnader för att upprätthålla kötjänsten. Också med beaktande av att det vid hittegodstjänster enligt lag är tillåtet att ta ut högst 17 euro i ersättning för förvaring av föremål ansåg nämnden att ett skäligt pris för telefontjänsten i detta fall var 5 euro.